Archive for October, 2009

LAHORE DI KIRAN BEDI NEELMA NAHEED DURRANI


BY RASHMI TALWAR

PUNJABI TRIBUNE

LAHORE DI KIRAN BEDI NEELMA NAHEED DURRANI



FIRST PUBLISHED IN SATURDAY SPECIAL MAGAZINE OF PUNJABI TRIBUNE issue of October 31, 2009


LAHORE DI KIRAN BEDI NEELMA NAHEED DURRANI

ENG- ROMAN TRANSLATION OF ABOVE ARTICLE

Punjabi Tribune
Amritsar 31.10.2009

Lahore (Pakistan) di pehli aurat SSP Neelma Naheed Durrani nu utho di Kiran Bedi kiha jave ta atikathni nahi hovegi. Aajkal Uh Sanjukt rashtar mission (UN)de daure te Sudan gahi hoe hain.
Durrani vaste Pakistan varge desh vich police jahe kitey (profession) nu apnona, uss dian chunotian nu kabool ke ek safal police adhikari banna, jithe uss85
de vadhi parapti hai ate punjabian lye maan wali gal hai, uthe bharat daurian duran Bharat-Pakistan te vishesh karke dove desha de Punjabian vichanle nige ate sadbhavna wale samband sirjne uhna de sakhshiat da ek vilakhan pehlu ve hai.

Uhde andarli shairaa da hi shayad eh ek hor pehlu hai ke sakhat police afsar hundian ve uh manukhi sabandaa de nave aayam hi nahi sirjadi, sagoo sabandaa de sukhmata nu ve maandi hai.
Uh Amritsar apne purkian da ghar labhaan aye tan us nal mulakat hoi.

Usne kiha ke jadon mein Wagah sardhad paar kiti tah mainu lagia ke lambe chir to athe auan da mera supna aaj pura ho gaya hai. Mere Abba te mera dada aaj Lahore de momenpura de shamshanghat vich kabran vich pai khush ho rahe honge ki uhna di dhee sada apna shehar vekhan gai hai. Us kiha ke mera Abba agahan Ajaz Hussain Durrani 1947 de vand vele Lahore aa vase san. Aaj mein apne purkan da shehar vekhan aye ha taan eh pal mere maan nu tripati den wale hann te usne apne bjurgaan de shehar de mitti nu mathey nal chhuhaya atte Allah da shukar kita.
Uh 11 pustkaa de lekhak hai, Jina vich char pustka Urdu kavita ate do Punjabi kavita dian haan. Us da shairana andaz kewal Pakistani punjabian nu hi nahi bhaunda sago bharati Punjabi ve uss de kavia de murid haan ate usde shairi di khusbu nu maande haan. Uh bhut farakdil hai. Jadoon uh Amritsar dee Sharifpura abadi vich apna pushteni ghar labhan gai ta Udthey stith ik chah de dukan te Satpal Soni nal hi shairi de mehfil jama layi.
Shairana andaz vich gal kardian uss kiha ki shairi dian mehfalan vich jadoon mein shamil hundi haan taan us vele thode ghabraht mehsus kardi haan par jadoon shairi sunadi han tan is taran mehsus hunda hai ki mein andron bahut majboot haan. Mera vishvash nahi dolda.
Us kavita deian satran chuhian:

”tera mulak menu apne mulak jiha keon lagde ne,
` tere lok menu apne jihe keon lagde ne.
Tere mulk de mitti vich mere mulak dee
mitti di khushbu keon aundi hai.
Tu menu apne hi keon lagdi ai,
Ke hain jo sahnu jorda hai
Ki hain jo sanu torda hai
Larai nal nuksan ek da nahi, dovan da hunda hai.”

Mein uhna nu puchhia ke police ate shairi da ke mel hai keonki dovan de subha vakho vakhre haan, tah uh muskurandian akhan lagi ”police mera apna chunian kita hai te shahri mera jamandru ”Nuks”. Us kiha ki police officer banna mere laye saukha kam nahi se. Jadon 27 vare pehlan mein is kite vich ayi tah har paseon mera virodh hoiya. Sabh kehde san ke mein adihapak bana ja koe hor sokha jiha kita apnavan, par mein apne faisle ‘teh drir saan. Aaj Uhee sare mere te maan karde han.

Mein uhna nu ek sawal kita, je uh police afasar na bandi tah hor kise kite nu uss pehal deni si, tah uss turanat keha ”mein patarkar banna si”.

Neelma ek kavitri te police afasar he nahi sagon us andar ek paritba da khazana hai. Uhne farsi, patarkari te Punjabi vich post graduation degree kiti hoi hai. Uh Column- nivis ve hai. Uh Pakistan Television vich news caster the Announcer veh rahi. FM-101 radio Lahore te radio jockey ve rahi.
Uhdian pustakan usde zindagi di jaddoo jedhaad da nichor han.

“Jab nehar kinare sham dale, tuhara shehar kesa hai, vapasi da safar, chanan kithe hoya dukh sabaiya jg, “Chand Chandni Chandigarh”, “Chadde Suraj de Dharti” (Japan de yatra bare), “Raste mein gulab raken hein”, pustaka vich uhne apnian andarlian bhavnava nu bariki te khubsurati nal lafzaa vich paroia hai.
Uh apni pustak Chand Chandni Chandigarh” vich Chandigarh de yatra bare apne parbav pargat kardian likdi hai, “Menu eh vekh ke harani hoi ke bharat vich ladkian bina kese dar toh dine-raat scooteran teh bajian phirdian haan. Ajeha tah mein apne adunik ban chuke Lahore vich ve nahi vekhian. Lahore vich tah din vich vi ajeha karan de koi ladki jurat hi nahi kar sakdi.
Sudan ravana hon toh pehla uhda suneha aya si. Menu, mere parvar nu, mere desh nu eh maan milya hai ki mein pehli Pakistani aurat Uch police adikari haan, jisnu UNO mission teh bhejia ja reha hai. Kiran Bedi ve bharat de eko ik aurat se, jis nu eh maan milya si . Mein ve Kiran Bedi hon vargi mehsus kar rahi haan.
Mein puchia, bharat aun da progamme kadon banega, us jawab dita ”keho jiha dukh bharia sawal kita? Jadon toh halat kharab hoye han, dil khijia-khijia rehnda hai . Pata nahi kehreh zalim han, jihrah iss khete de lokan nu Pyar-Mahobaat nal mildian vekh nahi sukaonde .”
Us akhia bharat mera ghar hai. Menu Amritsar ve Lahore varga lagda hai. Mein tohade toh , Amritsar toh, vichharia mehsus kar rahi haan. Hor dosta de khaat ve mehsus kar rahi ha.
Fer ek din e-mail te udha suneha aya ”Sade mausam ek han, hawa, badal, barash ekho jehi hundi hai. Phir ve eh doorian kio han.
”kasha asi ve Europe vang miljul ke rahiye, gawandi mulkaan nal jadoon dil kare, ek duje nu mil liya kariye, na dehshatgardi, na jang. Bus pyar, mahobbat , aman, sakoon teh dosti hove.” Shanti de uss dut ne akhia.
Par mein chupp haan, uss dian ehna bhavnavan da ki jawab devan

Rashmi Talwar

Diwali in Pakistan celebrated despite bomb blasts n internal turmoil


by RASHMI TALWAR pak diwali_5pak diwali_4pak diwali_3pak diwali_2pak diwali_1

Diwali celebrated in Pakistan at Krishan Mandir Lahore despite continuing bomb blasts, casualties and internal turmoil threatening to destroy Pakistan

Photo by FAISAL ANJUM from Lahore

Well turned out! by Rashmi Talwar


Well turned out_The Tribune_1.10.2009 by Rashmi Talwar

Well turned out! by Rashmi Talwar
October 1, 2009

YOU should ‘always be well turned out,” this was the jewel of advice for appropriate appearance that my father gave me. Although the idea stuck and pushed me to take great pains at dressing up right, during my tennis career, it often took a toll on my performance!
In time, the jewel was lost, as I felt that repeating a “winning garment” during a tournament —washing only its armpit section— was the true mantra for winning! Many a winning thus rested solely on superstition. For the times it worked, my resolve only became stronger.
Years later, when I graduated to matrimony, my father’s jewel struck again. I was reprimanded often for not appearing as a newly-wed. A crackpot neighbour added fuel to the fire with his comment: “How has she been kept in the family without any jewellery?” It stung my in-laws! I escaped from the caustic remark as the entire neighbourhood considered him a crackpot.
Miscellaneous excuses. Heat, itching, rash etc helped me to shun customary bangles and my only daily accessory remained a watch, till a younger cousin advised how true dress sense plays many a trick. The shopkeeper is attentive, people flock to you, chat more openly…
I took the baggage of “well-turned-out” with me yet again when I entered newspaper reporting. Thus, politician’s interviews were forthcoming. Dignitaries prioritised my query, refreshments arrived as I waited. Undoubtedly, it felt superb. Initially I felt like a hypocrite but later drew myself as an “expert”.
In my enthusiasm to share my good fortune from the jewel, I pushed this advice: “Look your best when you go for an interview”, I told a senior journalist on her assignment to the university.
Elated, she shored her tresses of rubber bands and went all loose-haired, smart in the hottest month of June! A few kilometres further, sweating and panting, her struggle for a lone rubber band proved futile. Fanning herself and holding her hair in a mock knot, a clerk seeing her dishevelled, promptly handed her a stapler: “This is all I have”. Surely cursing me, she stapled with the oddity! Pulling hair over the silver staples, wishing them to be invisible to the interviewee!

At another time, on a reporting assignment in Pakistan, a fellow journalist washed her crinkly hair. In their washed state, I complimented that her hair reminded me of Bollywood actress Kangna Raunaut’s curls. Her thrill to be the actress’s look-alike was only short lived. During the Punjabi “boliyan” session when the Indian jatha jumped into bhangra mode, a cocky devotee sang: “bari barsi khatan gaya si, khat ke liyandi chhoti bhen, , mainu ki pata si oh vichon “niklegi daain” and pulled the “Kangna” to dance the “bhangra”.
The cutting look she gave me stays with me.

The article was first published in The Tribune’s Editorial Page no 8 on October 1,2009
URL: http://www.tribuneindia.com/2009/20091001/edit.htm#5
All mails can be posted at Letters@tribuneindia.com— Editor-in-Chief